Kennel Flying Feet's

Hur det är att leva med en amris...
Jag är min vana trogen och säger som det är: Livet med en amris är inte alltid en dans på rosor.

Det finns inget väder som passar amrisen helt perfekt. Är det regnigt och kallt ute, föredrar amrisen att ligga i soffan och gosa. Skulle Du envisas med att ta en promenad i regnrusket har Du en hund som ser ut som något som katten släpade in när Du kommer hem igen. Hunden är smutsig. Och dyngsur.. Det blir till att torka tassarna med inte bara en handduk, utan två..!

Är det sommar och soligt och hunden rastas fullpälsad på en normal gräsmatta, är inte det heller helt perfekt. De små trådar av mossa som lossar från gräsmattan fastnar väldigt lätt i pälsen... Att ta sin lilla vovve och promenera inne i stan på asfalt en torr sommardag, är nästan ännu värre. Dammet sätter sig i pälsen och hela hunden luktar och känns som en trasa som någon gjort rent en gammal askkopp med..! Bara hem för att bada hunden igen...

Vinter och fin ren snö då..? Mmm, det går an, så länge den är knastertorr. Är det kramsnö har snart vovven förvandlats till en snögubbe. Snön fastnar först i pälsen mellan trampdynorna. Har Du inte hållit den kort genom att klippa den ofta, så har nu hunden stora klumpar under tassarna som gör ont för varje steg hunden tar. Din älskade vovve kan inte längre gå... Tur att den är liten och inte väger så mycket, för det är bara att ta hunden under armen och gå hem igen. Se därför till att hålla pälsen mellan trampdynorna kort, kort, kort! (Det bildas förövrigt tovor mellan trampdynorna även av asfaltsdamm så det finns fler anledningar till att hålla just den pälsen välklippt. Görs förövrigt enkelt med en vanlig hushållssax.)

Amrisen är så klart väldigt vacker med sin långa silkiga päls, men hade den själv fått välja är jag övertygad om att den helst hade sluppit att bada varje vecka, att ligga under blåsen minst en timme åt gången, och bli luggad i skinnet om pälsen råkat bli tovig. Jag anser att det bara är de hundar som ska ställas ut som ska behöva genomgå den proceduren och det så klart så smidigt och smärtfritt som möjligt. Alla andra amrisar kan med fördel klippas ner i en sportig och lättskött frisyr. Då klipps hela hunden ner två gånger om året, vår och höst.

Självfallet behöver hunden fortfarande trimmas var fjärde vecka, men Du slipper allt besvär med pinnar, kottar, snö och elände. Den regelbundna trimningen är till största delen av hygieniska skäl. Om inte pälsen på huvudet hålls kort, och då speciellt pälsen under öronlappen, under ögat, på kinderna och i mungiporna, är risken stor att Din älskade lilla amris drabbas av imflammationer i öron, ögon och mungipor. Sköter Du bara trimningen av Din amris ordentligt, bör den förbli hälsosam och vacker dag efter dag.

En annan sak som Du bör vara förberedd på innan Du väljer en amris, är att Du kommer att ha den vid Dina fötter HELA tiden. När Du diskar, lagar mat (speciellt då), sitter vid datorn, sitter på toaletten, duschar (den väntar oftast utanför duschkabinen) och om Du har små barn som vi, så har Du famnen full av amris istället för ett barn som behöver hjälp att få på sig skorna... Kort och gott: amrisen är överallt, HELA tiden. Att säga åt den att gå att lägga sig, tar amrisen som en förolämpning.

Annars är amrisen en mycket trevlig ras. Den är lättlärd (även om den är lite för glad i godis - ett glatt "Bra!" fungerar bättre). Den tycker det mesta här i livet är kul, utom då möjligen att bli badad och att få klorna klippta. Det är lite vanskligt att dra en hel ras över en kam så här, för så klart är alla individer och därför olika. Även om rasen som sådan ska vara lättillgänglig, så är det långt ifrån alla amrisar som älskar allt och alla. Vissa kan till och med vara reserverade. Det beror så mycket på, och vad som varit mest betydelsefullt - arv eller miljö - är omöjligt att säga. Vad som är viktigt, är att veta vilken personlighet just Din valp har med sig i bagaget, den dagen Du hämtar den. Då vet Du hur just Din valps behov, av exempelvis social träning, ser ut.

Att Din valp har vuxit upp med barn är heller ingen garanti för att den kommer att acceptera att Dina barn hanterar den hur som helst. Som alltid är det Du som vuxen som har det FULLA ansvaret. Det är aldrig hundens fel att den biter; det är Du som inte haft tillräckligt bra uppsikt. Glöm inte det! Du bör också vara uppmärksam på valpens beteende när den börjar bli könsmogen, så att eventuella dominansbeteenden stoppas så snart de dyker upp. En amris är en HUND och inget gossedjur gjord av plysch. Väl värt att påpeka.




	Hur det är att leva med en amris... Jag är min vana trogen och säger som det är: Livet med en amris är inte alltid en dans på rosor. Det finns inget väder som passar amrisen helt perfekt. Är det regnigt och kallt ute, föredrar amrisen att ligga i soffan och gosa. Skulle Du envisas med att ta en promenad i regnrusket har Du en hund som ser ut som något som katten släpade in när Du kommer hem igen. Hunden är smutsig. Och dyngsur.. Det blir till att torka tassarna med inte bara en handduk, utan två..! Är det sommar och soligt och hunden rastas fullpälsad på en normal gräsmatta, är inte det heller helt perfekt. De små trådar av mossa som lossar från gräsmattan fastnar väldigt lätt i pälsen... Att ta sin lilla vovve och promenera inne i stan på asfalt en torr sommardag, är nästan ännu värre. Dammet sätter sig i pälsen och hela hunden luktar och känns som en trasa som någon gjort rent en gammal askkopp med..! Bara hem för att bada hunden igen... Vinter och fin ren snö då..? Mmm, det går an, så länge den är knastertorr. Är det kramsnö har snart vovven förvandlats till en snögubbe. Snön fastnar först i pälsen mellan trampdynorna. Har Du inte hållit den kort genom att klippa den ofta, så har nu hunden stora klumpar under tassarna som gör ont för varje steg hunden tar. Din älskade vovve kan inte längre gå... Tur att den är liten och inte väger så mycket, för det är bara att ta hunden under armen och gå hem igen. Se därför till att hålla pälsen mellan trampdynorna kort, kort, kort! (Det bildas förövrigt tovor mellan trampdynorna även av asfaltsdamm så det finns fler anledningar till att hålla just den pälsen välklippt. Görs förövrigt enkelt med en vanlig hushållssax.) Amrisen är så klart väldigt vacker med sin långa silkiga päls, men hade den själv fått välja är jag övertygad om att den helst hade sluppit att bada varje vecka, att ligga under blåsen minst en timme åt gången, och bli luggad i skinnet om pälsen råkat bli tovig. Jag anser att det bara är de hundar som ska ställas ut som ska behöva genomgå den proceduren och det så klart så smidigt och smärtfritt som möjligt. Alla andra amrisar kan med fördel klippas ner i en sportig och lättskött frisyr. Då klipps hela hunden ner två gånger om året, vår och höst. Självfallet behöver hunden fortfarande trimmas var fjärde vecka, men Du slipper allt besvär med pinnar, kottar, snö och elände. Den regelbundna trimningen är till största delen av hygieniska skäl. Om inte pälsen på huvudet hålls kort, och då speciellt pälsen under öronlappen, under ögat, på kinderna och i mungiporna, är risken stor att Din älskade lilla amris drabbas av imflammationer i öron, ögon och mungipor. Sköter Du bara trimningen av Din amris ordentligt, bör den förbli hälsosam och vacker dag efter dag. En annan sak som Du bör vara förberedd på innan Du väljer en amris, är att Du kommer att ha den vid Dina fötter HELA tiden. När Du diskar, lagar mat (speciellt då), sitter vid datorn, sitter på toaletten, duschar (den väntar oftast utanför duschkabinen) och om Du har små barn som vi, så har Du famnen full av amris istället för ett barn som behöver hjälp att få på sig skorna... Kort och gott: amrisen är överallt, HELA tiden. Att säga åt den att gå att lägga sig, tar amrisen som en förolämpning. Annars är amrisen en mycket trevlig ras. Den är lättlärd (även om den är lite för glad i godis - ett glatt "Bra!" fungerar bättre). Den tycker det mesta här i livet är kul, utom då möjligen att bli badad och att få klorna klippta. Det är lite vanskligt att dra en hel ras över en kam så här, för så klart är alla individer och därför olika. Även om rasen som sådan ska vara lättillgänglig, så är det långt ifrån alla amrisar som älskar allt och alla. Vissa kan till och med vara reserverade. Det beror så mycket på, och vad som varit mest betydelsefullt - arv eller miljö - är omöjligt att säga. Vad som är viktigt, är att veta vilken personlighet just Din valp har med sig i bagaget, den dagen Du hämtar den. Då vet Du hur just Din valps behov, av exempelvis social träning, ser ut. Att Din valp har vuxit upp med barn är heller ingen garanti för att den kommer att acceptera att Dina barn hanterar den hur som helst. Som alltid är det Du som vuxen som har det FULLA ansvaret. Det är aldrig hundens fel att den biter; det är Du som inte haft tillräckligt bra uppsikt. Glöm inte det! Du bör också vara uppmärksam på valpens beteende när den börjar bli könsmogen, så att eventuella dominansbeteenden stoppas så snart de dyker upp. En amris är en HUND och inget gossedjur gjord av plysch. Väl värt att påpeka.